Det finns mycket skenhelighet och konvention, som står i vägen för det äkta och sanna. Vi gömmer oss bakom masker och roller. Bakom jargong och kallprat. Formaliteter och futtigheter. Bakom …"så gör ju alla andra". Vi vill rätt ogärna sticka ut och vara obekvämt avvikande. Hellre siktar vi på att kunna vara lagom. Hyggliga - men lite menlösa. Hellre fega och tröga - än raka och besvärliga. Det har med anpassning och bekvämlighet att göra. Vi har allt en liten kameleont i oss, som kan hitta rätt nyans från omgivningen, så att vi smälter in och gör oss socialt och politiskt korrekta.

Jag skriver det här i vi-form, därför att jag insett att jag tyvärr ofta är sådan och sett att jag inte är ensam om att hamna i det här läget i mitten. Här är man ofarlig och snäll. En alltför vanlig låt-gå-typ, som kan prata om väder och vind och hur det går för favoriterna i de stora matcherna. Men som har svårt att erkänna både sin svaghet och sin styrka.

Det har förstås med det att göra att jag ogillar besserwissers. Jag kan sticka ut hakan så mycket att jag vågar påstå att mina favoriter inte är de där stroppiga typerna som tror sig alltid ha rätt och aldrig frågar efter min mening och erfarenhet. Sådana som går på med överdriven svada och med ett tonläge som inte ett ögonblick ger rum för replik eller tvivel. Sådana som aldrig tänker tanken att det kan finnas nyanser och utveckling. Att verkligheten är mycket mer komplex än vad en enda människa kan fatta. Vi behöver dialogen med varandra, för att nya aspekter och upptäckter ska bli tydliga.

Jag tror att sanningen gör oss fria. Det är farligt att förenkla och förfalska. Vi lurar oss själva, när vi frestas att lägga på den där lagom-fernissan på allt vi säger och tänker. Kanske borde vi hellre vara tysta och ge tid för eftertanken och den mera noggranna analysen, än att jamsa med i den allmänna meningens jönsighet. Men här är det ju en fråga om hur mycket tid vi har att reflektera och hinna se det som händer från alla möjliga vinklingar. Det mesta vi får serverat är ju tillrättalagda småsnuttar. Kraftigt klippt och tillskuret för lagom-folket.

Ärligt talat ogillar vi det falska och fejkade. I längden vinner den inga vänner, som bara håller sig till allmänningen. Som inte öppnar sina verkliga känslor och tankar för andra utan bara är som en vindflöjel och ett blekt dagens eko. En sådan person missar ju att leva. Får ju sällan personlig respons och bjuder både andra och sig själv på tomhet.

Ärligt talat är ju livet både härligt och besvärligt. Jag tror att det gäller både i slott och koja, för troende och ateister. Vi upplever det som lyfter och gör oss lyckliga. Men också sådant som tar must och lust ifrån oss. Glädje och besvikelser kommer och går. Växlar från tid till annan. Men allt finns där i det vi brottas med och längtar till. I det personliga, som kan hållas bakom masken, och stoppas i umgänget med andra, men som ändå påverkar vår energi och framför allt vår syn på oss själva.

Att våga bjuda på sig själv – på det som är härligt och besvärligt – det hjälper också andra att hitta bakom schabloner och stereotyper och dela livet just så som det råkar vara just nu. Det är ju inte bestämt att vara så för alltid. Min kristna tro säger mig att det finns kraft till förlåtelse och förnyelse. Till förändring och fördjupning. Till att leva allt mera sant och äkta. Därför att Gud är både sanningen och kärleken och vill leva i sådana relationer med oss.

I gudstjänsterna i Nälden har vi nu som en återkommande punkt: Ärligt talat – livet är både härligt och besvärligt. Jag tänker mig att det kan vara egna och andras upplevelser i veckan som lyfts fram. En spegling av brist och längtan. Sådant som vi tänkt och sagt till varandra i öppenhet och förtroende, när vi gemensamt sökt efter vad som kan vara sant och äkta. Både sådant som ger oss anledning att klaga och vara bekymrade. Och det som gett oss positiva kickar och verkligen värmt oss. Att ge plats för både gråt och glädje, ack och tack, klagosång och lovsång sida vid sida tror jag ger rättvisa åt livet. Det är något annat än ett neutralt noll-läge. Så tror jag att livet ska levas – öppet och ödmjukt, sant och äkta.

Thorsten Stjärnered

Er vikarierande präst i Näskott

Att våga bjuda på sig själv – på det som är härligt och besvärligt – det hjälper också andra att hitta bakom schabloner och stereotyper och dela livet just så som det råkar vara just nu. Det är ju inte bestämt att vara så för alltid. Min kristna tro säger mig att det finns kraft till förlåtelse och förnyelse. Till förändring och fördjupning. Till att leva allt mera sant och äkta. Därför att Gud är både sanningen och kärleken och vill leva i sådana relationer med oss.

Det här skrev jag som en introduktion och en slags programförklaring, när jag började arbeta som präst i Näskotts församling.